Karl-Ove Knausgård – Nattens skola (roman, 2024)

Knausgård är sig lik, berättelsen smyger sig på. Vardag, miljöer, skivor, cykelturer och dåligt lagad mat. Detaljer. Lite välkänd norsk glesbygd men allra mest London. Året är 85-86 (till stor del för att han ska kunna skriva om The Fall, Eyeless In Gaza, Cure, Echo & The Bunnymen etc.). 

Är det banalt? Är det genialt? Ja nog balanserar han däremellan nånstans. Är det Murakami eller är det Dostojevskij? Ja, han balanserar också däremellan nånstans. 

När boken är färdigläst blir man först lite deppad, men boken kryper sig på (eller tillbaka) efter läsningen. Och då får mörkret dimensioner. De små nyanserna som byggts upp under boken kommer tillbaka och förändras i och med slutet. Eller i och med helheten, hela berättelsens sammanflätning. Ingenting är pang, boom, crash, inte mycket är förvånande men det är intressant och tänkvärt. Med en mörk skugga av att här står nog inte allt riktigt rätt till. Spänningen byggs sakta upp under historiens lite skumpiga framfart. Huvudpersonen, fotografen Kristian, är en verkligt hemsk person. Men storheten ligger i att han också är så jävla mänsklig. Att man känner igen sig i så mycket av det som händer och görs. Att man själv så lätt kunde hamna där nånstans, tänka så, göra så som Kristian gör. Speciellt när man är tjugo och har hybris.

I ett kort och rart litet efterord tackar Knausgård sin familj, utan dem skulle han aldrig klara av mörkret i den här historien. Och han betonar att huvudpersonen i Nattens skola förstås inte har någon verklig förlaga (nej herregud inte bygger den på honom själv, absolut inte). Det där skriver han förstås för att den till stora delar visst bygger på Knausgårds eget liv. Förstås inte i faktisk mening men i tankarna kring jaget och konste. I hybrisen och i mörkret. Huvudpersonen är allt Knausgård hade kunnat bli om det gått lite mer snett mitt i all framgång. Kristian i Nattens skola bor också i London och blir (till slut) en framgångsrik konstnär med pengar och familj. Så visst blir han en mörk sida av författaren själv, den mörka sidan han försöker tämja.

Nattens skola kliar och lever kvar långt efter läsningen är över. Man går igenom minnena av boken och huvudpersonens liv och leverne precis som man kan gå tillbaka och rannsaka sig själv de stunder man inte riktigt har betett sig som man skulle önska.

Han lurar in en i det otrevliga med Eyeless In Gaza och The Fall. 

Nattens skola är en Brott & straff för popnördar och pretentiösa konstskoleelever.

Rader av rader om annat än rader

Skriv som fåglarna kvittrar.

Skriv ut tystnaden.

Visualisera din väg till jobbet, i ord, runda sådana.

En kärleksdikt om en kroppsdel. Valfritt vilken.

Möblera en dikt som du skulle möblera din drömlägenhet. Obegränsad budget.

Den första koppen kaffe.

En kall öl en varm dag.

Barnens skratt. Sonettform.

Måla en dikt som du skulle måla en tavla.

För fram ett starkt budskap. Med nonsensord.

En kollektivdikt med dig själv och de olika delarna av din själ.

Klättra upp i ett träd och titta på den fantastiska utsikten. Ramla ner.

En kista full med spännande prylar. Räkna upp!

Din text som en utställning på ett museum. Valfri konstnär.

Lyssna på andra människors prat. Skriv ner vad de säger.

Ljudet av ett hårt regn mot plåttaket, de ord du hör.

En strapats, tio ord och valfri miljö, men du möter en björn.

En dikt av siffror.

En dikt av tio substantiv, ingenting annat.

Hur skulle du skriva en kärleksdikt år 2089?

Inlåst i ett litet rum, luften håller på att ta slut. Sen blir du befriad.

Tre slumpmässigt valda ord, det första en gång, det andra två och det tredje tre gånger.

En mystisk färgnyans på himlen, någonting du aldrig sett förut.

En promenad i parken, fåglarna kvittrar, solen skiner, tidiga maj. Du ska dö.

En dikt om en vän.

En dikt om en fiende.

Sorg beskrivet som glädje, glädje beskrivet som sorg.

Upphävandet av tyngdlagen.

Tarzans längtan efter Jane

Maradonas drömmar, tio rader.

Paris om våren, kriget har just brutit ut.

Ta sakerna på ditt skrivbord och skriv en dikt om dem, en rad per sak.

Rulla ned för en backe, du är fem år gammal.

Julaftonsmorgon.

Nyårsafton, byxorna har just spruckit.

Det är en vårdag år 1409, du ska på dans, fattig och kär.

Liverpool 1920, fattig och kär.

New York, 1957, fattig och kär, mördare.

Transsibiriska järnvägen, hela resan, tio ord.

Du flyttar till Sydkorea och faller ned i en grop. Paniken!

Onda andar.

En dikt om ditt kön.

En öde parkeringsplats, Västerbottens inland.

Sorgen över alla förlorade möjligheter, kort och kärnfullt.

Spjutkastarens lycka när spjutet flyger.

Höjdhopparens känsla när ribban darrar, minst en sida.

En teori om kärlek, torrt och känslokallt.

Känslan av att göra mål i en final i fotbolls-vm, men bara kramhögen efteråt.

Som stormen river öppet hav

En groda och en ödla som möts, hur känns det?

En rebus som är vacker.

Någonting vackert så fult som möjligt.

Dra alla över en kam

Hoppa hage och gör en dikt av det, du är åtta år gammal.

Pestens tid, tio rader.

Handen på hjärtat.

Lämna allt, inse att det inte går.

Bunkra upp med konserver, det kommer hända något hemskt.

Skildra det hemska, men bara ur förövarens synvinkel.

Spring så långt bort du orkar, beskriv den platsen.

Ta tag i alla dina problem.

Dö inte ifrån oss, beskriv!

Ladda någonting ointressant och meningslöst med genuint intresse och spänning. Lura läsaren.

Håll ihop men skildra sönderfallet.

Kom ihåg var du läste det först. Skriv ner.

Fortsätt skriva, använd bara fem bokstäver.

Sätt punkt.

Skriv ett efterord om hur du egentligen ville skriva något annat.

Skriv något annat. Gärna hexameter.

Hamlet som en kärleksdikt på åtta rader. Tjuvkika inte.

Inled en bra dikt med ”Redan de gamla grekerna”.

Ha tålamod med det som måste gå fort.

Packa ihop och ge upp och beskriv den känslan.

Beskriv känslan av att vara helt känslokall. Använd ordet ”jäklar” minst tre gånger.

Hantera din ovisshet, gör det med osäkerhet.

Ratta in en bra radiokanal. Skriv av vad som sägs som en dikt om snö.

Vinn på lotto och ge bort vinstsumman till någon rik.

Ha otur, hantera det.

Kom loss och kom på hur du skulle kunna beskriva detta för ditt barn.

Skriv tills bläcket tar slut eller tills batteriet är urladdat. Skriv fort.

Stop! Stanna inte. Gå mot rött. Vad händer?

Avsluta men fortsätt lite till.

Beskriv världen undergång, fem rader

Kortslutning i hjärnan. Hur låter det?

Bikta dig.

Meddela dina nära och kära att du har gjort något dumt.

En pirat som poet.

En kraschlandning. Du är den enda överlevande.

Millimeterrättvisa som poesi.

Tiden för ett andetag. Ändå en relativt lång dikt.

Kriget i Syrien, sju rader.

Hanteringen av odöda.

En perfekt slagen frispark.

De fyrkantiga molnen över frisksportarskogarna.

En utstött luffare

Snusmumriken och Mumintrollets vänskap, inte för långt.

En ekvation som text

En perfekt pub, en perfekt öl, magont.

Kantra. Hur känns det?

Sommarnatt, du svävar fram i mörkret.

Törstig och hungrig. Vackert och sällsamt.

Mystiken, just den. Det är mörkt ute.

Baskervilles hund och Katten i hatten.

Otroligt många utropstecken. Få det att kännas naturligt.

Havregrynsgröt till frukost nu igen.

Minnet av det första tv-programmet du såg. Hur kändes det?

Hatet. Det rena hatet.

Som hund och katt. Men vänner ändå.

Du plockar bär i skogen. Hur låter det?

Varför är det så ont om Q?

Katten på råttan och råttan på repet. Hur hänger det ihop egentligen?

Silversked och guldbyxor. Alltid samma sak.

Zzzz… Men det måste vara spännande!

Alla sporter du kan komma på. Samtidigt.

Missförstådd och du tycker det är skönt.

Runt runt. Känslan!

Modersmålet om det var grekiska (är det grekiska välj arabiska). Ändå förståligt för alla.

En gång i Stockholm.

Satsa och vinn. Bli ändå besviken.

Guldkant på tillvaron. Sälj!

Hoppa över alla viktiga ord. Beskriv världsläget.

Trappa upp en konflikt. Njut!

Kasta något över bord. Ångra dig.

Långt ut i vildmarken. Ensamheten

Ramla med stil. En dikt på tre rader.

Slå tärning om hur många rader dikten ska ha. Börja alla meningar med ”Slå tärning”.

Kasta upp. Hur känns det?

Tyna bort. Omständigheterna inte gnället

Rader av rader av någonting annat än rader

Pi och primtal. En dikt om lust.

Skriv tills orden tar slut.

Skratta fram den konstigaste dikt du kan komma på.

Hur skulle du skriva om du inte hade några ord?

Ditt favoritord (du har tio sekunder på dig att välja). Hitta på så många rim som möjligt.

Inled med att avsluta.

Snipp snapp snut så var sagan slut. Vad handlade den egentligen om?

Fem ord som beskriver dig själv. Bara verb.

En väldigt väldigt lång mening som ändå låter bra. Inga kommatecken.

Känslan av att rycka till när du just ska somna.

Ett fallskärmshopp.

Under vatten: ljuden, känslorna, formerna och färgerna.

Din favoritlåt som en dikt.

En funk-dikt.

En väldigt väldigt tyst text.

En avskedsansökan. Tårdrypande.

Hålligång men sakta.

Tröttheten, nu somnar du, nu somnar du…

Döden.

Din begravning. Kommentera.

Livet bland molnen. En blandning av bibeln och Doktor Snuggles.

Himlen.

Paradiset.

Mötet med Gud.

Fantisera om livet. Vad skulle du göra?

Lev! Skriv som du lever. Just du. Tio rader.

Tio rader som du aldrig skrivit förut. Rimma

Stanna där

Erik Bergqvist – Tingens instanser (bok, 2021)

För att hitta in i Erik Bergqvist poesi bör man – precis som med många andra diktare – helst höra när han läser sina dikter själv. I levande livet eller på t.ex sidan Podpoesi. Erik läser sina dikter på ett fantastiskt sätt, förtydligar utan att dramatisera, nyanserar och färglägger liksom texten med ytterligare ett lager och plötsligt hör man och ser man vad man tidigare bara anat som en möjlighet. Vissa dikter framstår plötsligt som små poplåtar: geniala, varma, smärtsamma och sällan utan en lätt ironisk touch, vass och vis.

På papper är det inte alltid lika lätt. Vilket förstås inte behöver vara något negativt. Eriks dikter ska nog läsas många, många gånger, nära och långt borta, både snabbt och långsamt, för att man pappersvägen ska hitta in i dikterna. Frågan är bara vem som har den tiden, den uppmärksamheten.

Några av hans senare diktsamlingar på Albert Bonniers förlag hade delar som var lättare, mer kommunikativa, som man liksom kunde ta i handen när man vandrade vidare genom diktsamlingen. Tingens instanser saknar i stort sett den typen av dikter. Det känns som om Bergqvist valt att gå åt sidan lite. Försvinna iväg med dikternas rader när jag som läsare önskar att det, åtminstone ibland, skulle få bränna till lite mer. Mer uttalat, temperamentsfullare, mer konkret i världen och verkligheten. Istället blir det till ett försvinnande, både som tema och text. Och visst finns det någonting vackert och åtråvärt också i det.

Jag kommer att läsa om och hitta nya delar, rader, dikter, men har än så länge svårt att se hur jag ska kunna komma dikterna riktigt nära. När jag tror mig närma mig flyger de iväg igen, lite retsamt sådär.

Mariam Naraghi – Dikter (bok, 2021)

Mariam Naraghis Dikter rör sig genom Uppsala, från slottet till Vaksala torg, Gottsunda till Boländerna. Har man bott eller vistats mycket i Uppsala är det som att ta tåget dit en stund (hur det funkar för den som aldrig varit där vet jag ingenting om). Det är inget mystiskt, romantiskt Uppsala utan ett helt vanligt småstads- och förorts-Uppsala. Från gymmet till biblioteket via Prisgrossisten ner över den ödsliga parkeringen. 

Men vad är egentligen vardagligt blir ju ofta frågan när någon skriver om en nästan (verkligen bara nästan i detta fall) parodisk svensk vardaglighet. Här kan man hitta likheter med allt från Kristina Lugn till Pär Thörns dikter med det sagt att de båda verkligen är helt andra typer av diktare än Naraghi. En vardaglighet med frågetecken som i nästa steg – utan att det görs någon större affär av det – blir främmande. Främmande, som sagor och slott och andra gamla romantiserade platser, aldrig riktigt kan bli. Här får man ju vara med, ledas in via den biblioteks- eller snabbköps-dörr man gått in igenom så många gånger förut. Och komma ut på andra sidan. Det Uppsala Naraghi bjuder in till är både hänförande och spännande. Mysteriet finns ju här precis framför våra fötter är känslan.

Styrkan i Naraghis dikter ligger där någonstans. Men också i den självklara stolthet dikterna bär. Här finns inget ursäktande eller tramsande eller liknande. Man läser dikterna för att det finns något självklart över dem.

Den tveksamhet jag ibland känner har mer att göra med stil och form men också med temperament och känsla. Ibland bränner det till men ofta flyter jag med lite för enkelt, texten ligger kanske för nära prosa ibland, blir för lätt att tugga kanske till och med. Några fler brännmaneter och vassa kanter hade nog inte skadat. En och annan explosion kanske. Men möjligen skulle den där vardagen vara svårare att i så fall fånga.

Senaste tiden har jag lyssnat mycket på gamla modernister på Spotify: Wallace Stevens, Ezra Pound och Lawrence Ferlinghetti med flera. Oj vad de kan läsa de där gamla farbröderna. Där finns verkligen någonting, om du nu är stil eller temperament och precision, som jag inte riktigt hittar någonstans i ny svensk poesi. Tänk om en ung svensk diktare kom in med det patoset och det profetiska draget, mitt i Uppsala säg? Det skulle förstås inte gå för sig (modernismen är död och begraven hur mycket vi än önskar annat, alternativt hemsöks av dess spöke) men jag kan ändå inte låta bli att drömma lite om just det. Känslan av att dikten är större och att den måste höras och läsas för den innehåller någonting väldigt viktigt du faktiskt måste ta del av. En krydda av någonting sådant, någonting åt det hållet, och Naraghis Dikter skulle vara helt enastående.

Olivia Laing – Märkligt väder. Konst i kristider (bok, 2021)

Olivia Laings första (och förra) bok på svenska Den ensamma staden var det många som tog till sitt hjärta. Inte så konstigt när man tänker efter: kundkretsen är rätt stor. Vem har inte känt sig ensam i en stad?

Jag gillade också den boken. Eller i alla fall stora delar av den. De delar som handlade om konst och ensamhet var både läsvärda och intressanta. Hon skrev om gamla ikoniserade giganter som Hopper och Warhol men lyckades göra det personligt och lite eget. Efteråt skulle man gärna tänka sig att gå på en Warhol-utställning igen. Något man trodde man var rätt less på. Och sen blev man förstås barnsligt sugen på att åka till New York också. Det här var alltså pre-pandemi. När hon sen skrev om Internet och ensamhet var det tyvärr inte intressant på samma sätt. Finns andra som gjort det både kunnigare och bättre. 

Märkligt väder handlar också väldigt mycket om konst och ensamhet. Boken består av artiklar, recensioner, essäer och intervjuer med framförallt konstnärer och författare. Några musiker svischar också förbi. Om Den ensamma staden var lite svajig är Märkligt väder ännu mer så. Vilket inte är så konstigt då det är en samling av texter skrivna under en rätt lång tid. Egentligen helt utan den lilla ramberättelse som fanns i staden-boken. Antagligen texter hon jobbade med parallellt med att hon skrev den boken. Och – anar man – sånt som blev över och hamnade lite på sidan av.

Laing är bra på att skriva om gamla uppburna konstnärer. Hon gör det enkelt, inbjudande och utan att positionera sig eller försöka vara märkvärdig. Och man blir intresserad av den konst hon skriver om. Vill titta och vill veta mer. Bara det motiverar den här boken tycker jag. 

Men Laing har också en irriterande tendens att psykologisera och romantisera konstnärerna. Deras barndom, uppväxt och deras utanförskap. Av någon anledning gör hon inte likadant med författarna. Vilket är lite avslöjande. Vad jag förstått är hon ju författare och  litteraturrecensent i första hand. Först senare i livet började hon intressera sig för konst ordentligt. Och skriva om konst. Jag gissar att den nyfunna entusiasmen är det som lyser igenom i konsttexterna. Men kanske också vad som får henne att gång på annan falla för konstnärsmyten. 

Efter läsningen vill jag ändå läsa mer om Agnes Martin, Ali Smith och Kathy Acker. Och många fler. Bra ringar på vattnet i min värld.

Hägersten 4. Få plats, gå bort

I. FÅ PLATS

Det är en sak att läsa sig till något, lära sig genom att studera, göra läxorna eller kanske få berättat för sig hur det ligger till. Sen är det någonting annat att genom egen erfarenhet och egna iakttagelser sakta – exempel som läggs till exempel – ana sig till hur det förhåller sig. Det senare kanske inte alltid behöver ha ett större sanningsvärde. Ändå är det annorlunda. Troligen har både kropp och sinne varit del i processen på ett annat sätt. Som när hunden känner lukten av bytet – visst den kan ta fel men den är ändå något på spåren.

Jag snubblar över någonting, ser någonting, hör något och, jo, visst anar jag ett mönster. Jag är inte säker, vet inte riktigt vad det rör sig om. Att sedan skriva om just detta jag tror mig förstå är ytterligare ett sätt pröva erfarenhet mot tanke och text. Är det där bara något man fått för sig eller är det faktiskt någonting jag i fortsättningen bör hålla för sant och riktigt?

En sådan iakttagelse: jag uppfattar (och då är jag ändå bibliotekarie) hur jag får svårare och svårare att sortera min bok- och skivhylla. Inte för att det är någon oöverskådlig översvämning, inte på grund av någon allmän röra. Jag känner mig bara mer och mer ovan – eller osäker kanske man skulle kunna säga – när det gäller att hantera detta. Att sortera skivor och böcker på något smart och enkelt vis som gör att jag enkelt kan hitta bland dem. Och att detta är någonting som jag tror har uppstått i och med att, speciellt musiklyssnandet, digitaliserats de senaste tio, femton åren. En lätt banal iakttagelse som i sig förstås kanske inte är helt övertygande. Detta kanske bara beror på just mig och mitt förhållande till mina skivor och böcker? Ändå: jag anar att det inte bara är därför, tror mig veta att det hänger ihop med andra, liknande upplevelser.

Jag började jobba på Stockholms stadsbibliotek för drygt tio år sedan. Sveriges största stadsbibliotek. Gunnar Asplunds byggnad. Magisk och märklig. Så känns det fortfarande och ännu mer så när jag var ny på jobbet. Många av de bibliotekarier som jobbade då hade jobbat där länge länge, ja minst sedan mitten av sextiotalet en del av dem. Nu har nästan alla fyrtiotalister gått i pension. En generationsväxling. Övervägande delen av de som idag jobbar på biblioteket hör till ett yngre garde: sjuttiotalister, åttiotalister och ja nittiotalister till och med en del av dem.

För tio år sedan var det alltså en stor del av personalen som hade jobbat i närmare trettio år på ett bibliotek helt utan internet, helt utan datorer. Allt som fanns att tillgå, all information man kunde söka fanns i det fysiska biblioteket. Det fanns en omsorg om rummet för att rummet var det enda man hade. Ville man veta någonting om Kenya var man tvungen att leta fram en bok om Kenya, eller möjligen slå upp Kenya i ett lexikon. Vill man få fram en lista på alla böcker av Vilhelm Ekelund måste man kunna leta upp en skrift eller bok som listar detta. Och så vidare. Man var tvungen att verkligen ta hand om biblioteket för att enkelt och snabbt kunna plocka fram den efterfrågade informationen.

Det där är det inte så allvarligt med idag. Kanske mest för syns skull: det ska vara ordning och reda i ett bibliotek helt enkelt. Men det är mer och mer sällan det verkligen är viktigt och avgörande på något slags informationsförmedlande plan. Faktauppgifter söker man ju numer ofta fram på datorn (eller telefonen). Detta får givetvis betydelse. Vårt förhållande till biblioteket förändras. Vårt förhållande till rummet och böckerna i hyllorna förändras.

Och ungefär som när det gäller mina egna skivhögar hemma vid stereon: det är inte avgörande viktigt att man snabbt måste kunna plocka fram det och det där. Måste man ha tag i något kan man använda datorn, söka digitalt istället för att plocka runt bland böcker och skivor. (Den där låten jag vill höra – är det bråttom kan man alltid gå in på YouTube. Det där citatet av Nietzsche, ja ofta går det fortare att googla.) Pappersböcker och vinylskivor blir ofta lyxprodukter, någonting som man likt välsmakande årgångsviner smuttar på när man verkligen vill unna sig. I vardagssituationer som mer har med effektivitet och snabbhet att göra, ja då scrollar och söker vi vanligtvis i sökfält.

Sådana här resonemang kan man ofta vända på: när man väl hittar något unikt utanför sökträffarna i datorn så känns det ännu mer speciellt, sensationen blir liksom ännu större. Ändå: detta sker mer och mer sällan. Det inscannade, det digitaliserade och indexerade blir en större och större procent av innehållet. Känns som ett expresståg som bara kör, längre och längre in i den mörka natten.

Idag är det nästan som att vi inte bara väljer bort rummet utan ofta även själva verkligheten, om man nu vill kalla den det: omgivningen, utsikten, solstrålarna, fåglarna i talltoppen. Än en gång väljer man bort tidningen och den där boken, än en gång väljer man bort det där antikvariatet, den där platsen man ändå längtade så mycket till. Istället tar man ofta upp telefonen och scannar av flödet – alltid någonting nytt att reagera på, titta på, tjusas eller äcklas av. Eller så scrollar man bara för att stilla sig, inte längre behöva leva i ovetskap angående huruvida det möjligen hänt någonting speciellt eller häpnadsväckande i någon nyhetskanal.

*

Vi lever i “en tid där det är omöjligt att bli uttråkad”, har man hört ibland. (Med reservationen: om det nu inte är det som gör en uttråkad förstås.)

Jag vet inte riktigt hur det är med mina minnen och minnesbilder, hur väl de egentligen återger hur det verkligen var, då. Vad kan jag egentligen veta om det? Jag kan känna saknad. Den är sann på något vis. Om nu minnena spelar mig ett spratt.

Ja är det vad jag saknar nu för tiden? Att uttråkad gå fram och tillbaka i mörkret och frysa och vänta på bussen. Låter kanske inte så lockande men ändå: tankarna fick snurra fritt, jag tittade på stjärnorna, memorerade kyrkan bakom busshållplatsen, alla vindlingar, gångar, färger, ljuset mot mörkret. (Om bussen sen inte kom, hur gjorde jag då? Skulle jag ge upp och gå tillbaka hem igen eller bara vänta tio minuter till, en kvart, jag ville ju hemskt gärna åka in till stan och träffa kompisarna, sitta på fiket på hörnet, tjuvröka och dricka för många koppar kaffe.)

Som ett stort slukhål kan man minnas hur själva ens ensamhet var annorlunda för en tjugofem år sedan, hur man kan sakna även den. Att inte hela tiden se vad ens vänner och familj och arbetskamrater sysslar med eller vad kändisar och journalister reagerar på och delar med sig av. Som om den avsaknaden skapade en annan närhet, ett annat förhållande till hela världen runt omkring. Återigen: det kan vara minnet som blandar ihop korten, det kan vara någon slags inverterad nostalgi. Det är en möjlighet även om jag just i detta fall är tveksam. Det handlar inte bara om mig, inte bara om mitt liv.

Det kan till och med kännas som att det blir svårare att komma åt själva den plats som man befinner sig på, nästan oberoende av vilket ställe det råkar röra sig om just denna gång. Att vi får svårare och svårare att släppa taget och också svårare att resa bort eller fly om det nu är det vi vill. Bristen på närvaro kanske handlar om bristen på frånvaro? Vi kan inte lämna och vi kan inte komma nära. Själva avstånden har blivit obsoleta. Likt Zenons hare kommer vi inte ikapp sköldpaddan, aldrig framme, omöjligt att komma vidare.

II. GÅ BORT

Promenaden blir allt oftare ett sätt att behålla förståndet känns det som. Bort eller bara runt runt i cirklar, till och med det kan räcka. Snabbt, hög musik i lurarna, få möjlighet att andas in allt. Låtar som slumpas runt i huvudet och nästa låt blir som nästa hörn och spänningen ligger i att inte veta vad som kommer härnäst och att inte veta hur det möter nästa gata, nästa intryck. En ekvation jag inte kan lösa men som jag omöjligen kan sluta räkna på.

Jag går och går, lyssnar och lyssnar och snart uppstår någonting. En viss låt och en speciell miljö och det rätta tillfället och klick, visst, så är det: jag kommer att tänka på någonting, jag kommer att uppfatta någonting på ett annorlunda vis, jag kommer att känna en känsla jag inte minns att jag känt riktigt såhär förut. Någonting och det hållet. Det är klart att man fortsätter att leta.

En bra promenad och man får en möjlighet att glömma. Steg för steg försvinna in mellan huskropparna. Till slut så att man knappt känner marken under fötterna längre. Jag tänker kort att jag skulle ringa någon: pappa eller en gammal vän, kanske slinka in på en krog, ett fik men jag kan inte slita mig från vägen, gången, rörelsen, musiken, nästa hörn, nästa hörn.

Hoppet finns i förvirringen och främlingskapet. Att titta sig omkring och upptäcka att man nog faktiskt gått vilse. Hjärtat dunkar lite snabbare. Nu vet jag inte riktigt hur jag ska gå för att komma hem (och nu vill jag inte gå hem, inte just nu).

Även om promenaden snart är över har jag då kanske för en liten stund försvunnit, fallit in i skuggorna. Även om jag aldrig kommer ta mitt pick och pack och sticka så kan jag för en liten stund stilla denna längtan. Gå bort.

“Jag vill också vara okänd” skriver Ann Jäderlund i sin senaste diktsamling. Dikter som många av dem tycks skrivna under oändliga skogsvandringar. I dikten innan skriver hon om “Fantasin om att få vara”. Som om det var avhängigt med möjligheten att få vara okänd. Kanske återigen få tillgång till en plats och ett rum att få vara på? Att det ena behöver det andra för att kunna finnas till.

Så ökar tätheten 
Driver syrener fram
Genom förträngningarna
i hjärnan

Iain Sinclair – östra Londons stora psykogeograf – jämför sina promenader med alkemi: “As with alchemy, it´s never the result that matters; it’s the time spent on the process, the discipline of repitition. Enlighted boredom.”

Sinclair samlar in meddelande från väggar, skyltar och uppsatta lappar, fastnar i mytologi och historia, allt är viktigt, allting betyder någonting och någonting annat. William S Burroughs förklarar: “The important fact about urban living: the continued stream of second attention awareness. Every licence plate, street sign, passing strangers, are saying something to you”

Men Stockholms södra förorter är inte London. Visst här finns det också historier, här finns det också hisnande fallgropar (läste häromdagen att Herman Göring var intagen på Aspuddens sjukhem på tjugotalet. Ett hus, numera rivet, bara en hundra meter ifrån min förra lägenhet i Aspudden. Intagen för sitt morfinmissbruk, var tydligen väldigt våldsam och besvärlig…). Ändå – hur man än försöker – här finns inte lika många berättelser, speciellt inte om det är någon slags popkultur man är intresserad av. Mina promenader i Hägersten, eller någon av alla de andra förorter jag bott i, är istället just promenader bort. Det svenska sättet att promenera: längre och längre in i förstädernas ensamhet. Förbi de tysta torgen. “Varför spärrar ni förstädernas gator” frågar sig Aspenström i sin dikt. “Den ni väntar passerar inte förstäderna.” Nej, inte mycket att hoppas på här. Istället fortsätter vi röra oss in i anonymiteten, in mot de ändlösa villaområdena och radhuslängorna. Svårt att se någon väg ut ur den labyrinten, ändå vill jag bara fortsätta att gå. Någonstans där ute kommer jag få ro.

“Någonstans är redan en sanning en gång sagd. Varför då oroa sig?”, lugnar Ekelöf.

Att promenera runt i London är istället en ständig längtan, nästan en dröm. Känslan av att staden egentligen aldrig riktigt tar slut, att det hela tiden finns ytterligare en plats att gå vilse på, ytterligare en plats att hitta fram till. Åka dit och bara promenera runt, runt, i Iain Sinclairs fotspår och vidare, ännu längre bort. Oändliga promenader på jakt efter popmusikens mörka bultande hjärta. Mitt emellan Peter Pan och JG Ballard, Jack The Ripper och Roxy Music, The Village Green Preservation Society och Sir John Soan. Närmare, närmare och ändå veta att man aldrig kommer att komma fram.

Barking & Dagenham. Croydon. Hammersmith & Fulham. Hounslow. Richmond upon Thames. Blackheath. Telegraph Hill. Paddington Basin. Isle of Grain. Serpentine. Wyncham Stream. Clapham Common. Hackney Downs. London Wetland Centre. Putney Common. Kenwood. Cumberland House. Stratford. Vauxhall. Surbiton. Ermine Street.

Närmare, närmare. Längre och längre bort.

Brockley, West Wickham, Beckenham Junction, Shooters Hill, Severndroog Castle. Grand Union Canal. Foxton Locks. Abney Park Cemetery. Weavers Field. Corpse Wood. Middlesex Guildhall. Old Spitafields Market. Old Compton Street. Greek Street. London Wall. Bexley and Bromley. Brent. Welsh Harp. Shadwell Basin. Limehouse. Isle of Dogs. Blackwall. Jubilee Gardens. Shaftesbury Avenue. Dalston. Homerton. Haggerston.

Driven on the wind that sweeps the gloomy hills of London,
Hampstead and Clerkenwell, Campden and Putney,
Highgate, Primrose and Ludgate. Not here
Not here the darkness, in this twittering world.

*

Snart är jag ändå hemma igen. Vi köksbordet eller i soffan, datorn i knäet. Visst, man kan promenera bort ända till världens ände och trots det, väl tillbaka igen, mest fundera på vilka statusuppdateringar, blogginlägg eller instagramflöden resan möjliggjort. Redan Oscar Wilde hävdade att det viktiga inte är vad man gör utan vad andra tror att man gör. I den socialdigitala eran har det accelererat långt bortom vad vi ens kunde föreställa oss för bara några år sedan. Möjligen är det en anledning till att den där repetitiva, enformiga promenaden blir så avgörande och viktig. Den där upplysta tråkigheten Iain Sinclair pratar om. Tillfällena där själva processen är det viktiga. Inte vad det representerar. Det som är betydelsefullt och intressant för andra är bortskalat och kvar finns själva varandet, allt det andra. Just den stunden.

“Närvaro på sociala medier” är annars ett uttryck man hört en del de senaste åren. Finns det hur mycket närvaro som helst kan man undra? Eller är närvaron ett nollsummespel, någonting man måste hushålla med?

När jag skriver det här har jag en spellista i lurarna: Real Lies, Zomby, Slow Dancing Society, Rain Temple, Ogdens Nut Gone Flake, Dream Catalogue, Two Lone Swordsmen, The British Space Group. Då och då tittar jag lite på facebook, twitter, någon nyhetssida. Jag har ofta börjat se på fotboll också, samtidigt som jag skriver. Ljudet från en Premier League-match i ett webbfönster. Någonting med att fotbollsmatchen är här och nu skapar en intensitet och en närvaro. Men jag har ändå svårt att sluta spela musik. Ibland har jag på båda samtidigt. Låter spellistan slumpa mot ljuden och kommentatorerna från matchen som bryter in och lägger sig i lager på lager, försvinner, återkommer, till slut kan det vara svårt att säga vad som är vad. Funkar med andra sporter också. Cricket och ambient är ingen dum kombination: “We’re on the verge of tea. Two wickets in two sessions is not much for Ganguly to crow about, especially since the Kiwis are only 82 short of avoiding the follow-on now. Kumble’s attacking Oram but he’s resisting. A good shout for caught behind to end the over.“ Av någon anledning gör detta mig koncentrerad, kan ligga i timmar på detta sätt och skriva. Ofta tills jag blir helt slut i armar och ben, måste upp och röra på mig igen.

Hägersten 3. Rader radera

1901 köpte ett nybildat bolag fastigheterna i Midsommarkransen. Nu hörs ledtonen över förortsjorden.

På vissa skyltar kan jag se att det är en sommar för flera år sen. I nästa kåk låg ölkaféet Gropen.

Så ser jag någon som liknar mig.

Samma gamla gråa stenar ligger ute på fältet. Nere på Hägerstensvägen nu och plötsligt ser jag att huset bredvid biblioteket är alldeles utsuddat.

Arbetsgivarens svar blev att kalla in strejkbrytare.

Ensam vid fältet som kallades Allmänningen. Människor och miljöer som dyker upp och försvinner som spöken och kulisser. En gång för mycket, mycket länge sen hade flockar av jättelika urtidsdjur som kallades gråstackare vandrat omkring i vårt land.

Begravd i luften och svävande över markerna. In i parken kommer jag ju inte.

Trots att Kransenborna kunde vara snara att döma ut dem som avvek från mönstret fanns det en märklig fördragsamhet med kufar och knäppgökar.

Att cirkla, att röra sig kring, att undersöka och snoka runt istället för att gå rakt efter linjen. Som en murare försöker man bygga upp något igen, ord för ord.

Det fanns de som inte hade något riktigt hem att återvända till efter skoldagens slut. En tunnelbana slår till, ett tag går inget att höra mer än skenslagen.

Jag snöar ner skyltarna.

I tidig ålder hade vi stridit mot närliggande gator och kvarter.

Att tänka sig den bolmande rymden. Bäckvägen, Cedergrensvägen, Enbacksparken och Tellusborgsvägen är närmast stumma.

Det fanns i oss något slags underliggande ilska som yttrade sig i en önskan att förstöra. Tänk orden som ett levande vandrande varningstecken. Spåren finns överallt.

Tecken fanns på att bättre tider nalkades.

Gå fram språk. Verkligheten hade fortfarande ett försprång. Borta sedan lång tid är mjölkaffärerna, förstås, men också fiskaffärerna, liksom de flesta livsmedelsaffärer och tobaksaffärer, sybehörsaffärer, dam- och herrekiperingar, leksaksaffärer och skomakerier.

Allmänningen är tom på folk, mor och barn har stretat iväg.

Hägersten 2. Namnen

Jag bor på Bäckvägen, i en backe som rinner ned i Midsommarkransen. Efter Uppenbarelsekyrkan sipprar den ut i Cedegrensvägen och Enbacksparken för att sedan gå över i Tellusborgsvägen.

Många gator och platser passerar en förbi, andra blir till ett namn och en bild, en bild som gör att namnen fastnar och kanske också ett namn som skapar en bild, en känsla, ett sammanhang och en fantasi. Bäckvägen, Cedergrensvägen, Enbacksparken och Tellusborgsvägen är närmast stumma. Jag går där varje dag, mycket mer än så är det inte. Tar jag däremot vänster vid Cedergrensvägen, Vallfartsvägen till och upp för backen mot Främlingsvägen är det lite annorlunda. Främlingsvägen är ett märkligare gatunamn, en väg upp på berget mitt emot Uppenbarelsekyrkan. Någonting i detta: själva namnet och platsen där upp på berget – husen med fönster som alltid glöder i mörkret nästan oavsett vilket håll man kommer ifrån – gör att Främlingsvägen skapar helt andra känslor och associationer än andra gator runtikring. Sen spelar det säkert också in att jag hört om hur husen där uppe så sent för en tjugofem år sen var riktigt ruffa, fulla av skumma typer, ingen plats man knatade upp till hur som helst när mörkret lagt sig.

Livet är fullt av sådana platser. Gator, städer, områden, hus eller vad det nu kan vara. Ofta finns där bara något lite speciellt, ett läge, en doft, en stämning eller en historia. Och ett namn. Någonting som vi idag, av någon anledning, sällan verkar bry oss särskilt mycket om. Gator kan heta allt möjligt tokigt och konstigt, eller – får man för sig – allra helst någonting anonymt, absolut ingenting som kan skrämma iväg eventuella bostadsköpare i alla fall. Som tur är bygger vi inte staden bara här och nu, alla andra tider finns också med. Spåren finns överallt. Platserna och gatornas namn är några av dem.

“Ord är också handling” läser jag i en tidningsartikel om Trump, USA och rasism.

Jag är nyligen hemkommen från Chicago, Illinois, USA. Chicago är en stad alla känner till. Ändå har väldigt få man träffar varit där. De flesta åker till New York istället, eller Kalifornien. Mycket få vet heller särskilt mycket om hur det ser ut i Chicago. Skyskrapor visst, Michigan, Windy City, ”det ska visst vara blåsigt där”, säger en del. Ändå tycker många att det verkar spännande. Kanske just för att man inte riktigt vet hur det ser ut, vad det är för typ av stad. Men inte bara. Chicago är också namnet Chicago, ett namn som pulserar av associationer och myter: musikalen, rockgruppen, låten, kortspelet, Al Capone, Tintin i Amerika, De omutbara, Chicago-house, Chicago-blues. Känslan är att det är de bilderna som namnet associeras med som är viktiga, inte staden i sig. Hur man nu skiljer dem åt. Verkligheten kan aldrig riktigt frigöra sig från sitt namn. Även nu när jag kommer hem, efter en vecka i Chicago, är det fiktionen eller föreställningen om verkligheten, inte verkligheten, jag tänker på när jag skriver och läser namnet ”Chicago”. ”Chicago” är sånger, fantasier, gangsters, house-klubbar, inte husen och gatorna där på andra sidan Atlanten. En vecka i staden har svårt att hävda sig mot ett helt liv av traderade kulturella myter och drömmar.

I mina hemkvarter är det på många sätt precis tvärt om. Den bild jag hade av Aspudden och Midsommarkransen var mycket tunn och vag när jag flyttade dit för drygt tio år sedan. Hade nog egentligen aldrig hört någon låt eller sett någon film om de områdena då. Bilden bestod mer av snack och berättelser från vänner och bekanta, ”att det var ett bra och trevligt område”, något besök gjorde också sitt till. Verkligheten hade fortfarande ett försprång.

Kulturen är dock bra på att hävda sig. Små steg och yttringar skapar snabbt stora förändringar. Antagligen är möjligheten till förändring betydligt större i mer anonyma Stockholmsförorter än i glimrande storstäder, städer så fullastade av kulturella spår att fiktionen nästan helt tagit över. Många som kommer till New York första gången upplever det ju som att komma hem trots att man aldrig varit där förut. Man har ju sett i sett varenda skylt och hus förut, tycks det. Seinfeld, Woody Allen, Scorsese eller vad det nu kan vara. Hip-hop, disco, jazz, serietidningar och reklam, Girls och Sex and the city.

I Hägersten blir istället varenda nytt kulturellt uttryck man snubblar över viktigt. Att läsa Kjell Johanssons bok Mammas gata, historier från en uppväxt i femtiotalets Midsommarkransen, gör plötsligt gatorna annorlunda. Här har det bott massor av människor, fantastiska, hemska, underbara människor med helt andra förutsättningar och drömmar. Katarina Frostensons prosadikt i Tre vägar med besök i barndomskvarteren kring Hägerstensåsen, en promenad som avslutas i mitt grannhus Uppenbarelsekyrkan gör någonting liknande. Rainer Hartlebs film ”Jag bor på Hägerstensvägen och på samma sida ligger ett system” från tidigt sjuttiotal är ett annat exempel. Att det som idag betraktas som ett av Stockholms mer attraktiva områden för fyrtio år sedan var närmast slumkvarter sätter saker och ting i perspektiv. Att man vet om det är en sak, att se en fantastisk dokumentär som skildrar detta med inlevelse och närhet är något annat.

Eller de få gamla bilder som finns av Midsommarkransen och Aspudden: när områdena var nya och ensamma på slätten, spårvagnen som kom och vände runt Svandammsparken. Allting existerar plötsligt samtidigt.

Då kan det hisna till när man tänker på hur man om hundra år kommer att röra sig i 2016. Alla Instagramflöden, alla bloggar, bilder, filmer. Allting kommer redan vara filmat, fotat, avbildat och beskrivet. Vad Googles drönare och kameror då fångat in och sparat kan man bara fantisera om. Verklighetens möjlighet att värja sig verkar små. Kommer ens möjligheten att skilja sådant åt att finnas kvar?, kan man undra. Ord som ”verklighet” och ”fiktion” känns ju redan idag gamla och förunderliga. Vad menar du egentligen? Hur skiljer du dem åt? Börjar man nysta i saken trasslar man in sig.

”Nedanför Uppenbarelsekyrkan ligger gatorna Främlingsvägen och Vallfartsvägen. Där finns Pilgrimsskolan. Vem namnger platserna? En gåta var de kommer ifrån.”, skriver Frostenson i Tre vägar.

Hägersten 1. Borta hemma (Jag hittar inte mig själv.)

Promenad i mina kvarter: öppnar webbläsaren, går in på Google Street View. Där är min gata, Bäckvägen, strålande sommar. Rör mig framåt. Till skillnad från den där jämna, självklara promenadtakten man lätt intar när man promenerar ute på den verkliga gatan i sitt eget bostadsområde rör jag mig hos Google som i sjok-visa förflyttningar – ett tryck, stannar utanför ett hus, ett tryck till, kanske snurrar jag runt ett varv, tittar mig omkring, ett tryck till. På vissa skyltar kan jag se att det är en sommar för flera år sen som jag går runt i, en gammal nedlagd affär finns fortfarande kvar, ett träd som nu är nedhugget står där fortfarande. Fastfrusen tid, fastfrusna bilar och människor, väntar bara på att möte mig själv när jag går omkring där i vad som borde vara en tidig morgon, kanske maj eller juni. Skjutande på en barnvagn antagligen, det är ju säkert minst en tre år sen det här, minst så längesen den där mäklarfirman flyttade. Så ser jag någon som liknar mig, försöker zooma in och kolla men kommer inte nära, som att en suddig hinna hindrar mig. Men, nej det var inte jag. Nere på Hägerstensvägen nu och plötsligt ser jag att huset bredvid biblioteket är alldeles utsuddat, som om det just i detta då gick upp i rök. Någonting ännu märkligare sker när jag kommer fram till bokhandeln: jag ser den där borta, några människor sitter på uteserveringen och fikar, måste gå närmare, kanske någon jag känner (jag själv?), zoomar in, lite närmare. Men, poff!, bokhandeln försvinner och nu är det plötsligt den där gamla fotvårdsaffären jag ser, inte ett spår av varken bokhandel eller fikande människor. Går tillbaka igen, nu ser jag bokhandeln, går närmare: Fot & Feeling och bokhandeln är borta. Tiden fördubblas, mångdubblas och visar upp flera år samtidigt, flera sommarmorgnar.

Människor och miljöer dyker upp och försvinner som spöken och kulisser, plötsligt försvunna, uppbyggda, försvunna. Ingenting är pålitligt, ingenting är vad det ser ut att vara. Vissa saker är utsuddade, dimmade, andra inte. Man kan ana hur de ser ut människorna som befolkar den här stadsdelen, men får aldrig riktigt veta. Likheten med en märklig,obehaglig dröm är påtaglig. Allt är satt i gungning. Tänker att jag ska gå min vanliga promenadväg, Hägerstensvägen fram, sen vid Axelsberg, backen upp till Bäckvägen igen. Att man inte kan gå på gångvägar och skogsvägar är lätt att förstå, att man inte heller kan ta sig fram på alla vanliga bilvägar är mindre lätt att förutse, min vanliga backe upp till
Bäckvägen funkar inte av någon anledning så jag måste istället fortsätta rakt fram, vidare på Personevägen. Hos Google är det fortfarande bilen som bestämmer mer än man kanske tänker på till en början. Någonting jag gissar mer avancerade drönare och annat snart kommer ändra på. Vem tror att Google kommer nöja sig förrän man kan besöka hela världen genom deras ögon, varje liten skogsväg, stig och bergsknalle. Varför inte också ha möjligheten att gå in och ut ur alla de där husen och affärerna man passerar? Ingenting förvånar riktigt längre. Blir i alla fall till slut en jättelång omväg jag måste ta, ut på motorvägen och sen hem genom Midsommarkransen. Kan svänga av först vid Statoil-macken. Tar sen vägen förbi Tre vänner ner mot Svandammsparken. Här skulle jag ju kunna vara, tänker jag. Ser många människor i parken, på filtar, med barnvagnar och små barn. Men visst ja, jag kan ju omöjligt komma de nära kommer jag på, in i parken kommer jag ju inte.

Men nu är jag i alla fall snart hemma, hittade aldrig mig själv, inte den här gången. Vilket förstås inte innebär att jag kommer sluta leta.

Att gå omkring, mer eller mindre planlöst handlar, för mig, mycket om det. Precis som att skriva och läsa. Att försöka hitta och få syn på sig själv bland omöjliga tecken, gator och meningar, gå vilse för att åter kunna orientera sig och förhoppningsvis hitta hem igen. Allting snurrar, allting faller isär, fragmenteras och som en murare försöker man bygga upp någonting igen, ord för ord.

Förutom musiken, som nästan alltid finns med mig, både i skrivandet och promenerandet, är det poesin jag ofta tar hjälp av. ”Jag springer upp på gatans tak. Nummer från Sidogatan ligger och flyter, poesins husnummer”, skriver den danska poeten Signe Gjessing. Hennes samling Ut i det o-lösa är så hisnande att det känns som om hon uppfunnit ett helt ny logik. En livsnödvändig sådan. “Jag snöar ner skyltarna. Otaliga ser jag dem glittra bort. Vem bor inte på landet?”.